"Man såg förarens hår, halsduk eller klä-der fladdra i vinden, och detta var väl det som gav mig en föraning av det som kallas frihet. Då, i början och mitten av 60- talet, och framförallt då jag föddes och växte upp på landsbygden, utanför Helsingborg, i Skåne, så var  yrkesgrup-pen som kallas polisen, en företeelse som inte hörde till det allra vanligaste, och varje gång man såg dessa, så visste man att det var viktigt att uppföra sig och göra som man lärt, som att räcka ut hand-en då man skulle svänga, och att se sig om. En sådan liten detalj, som följt en genom åren. Det lärde man sig tidigt,

"Se dig om", sa de vuxna varje gång man gav sig av..."

"Nu har vi kommit fram till gränslandet mellan åren 1999 och 2000 och vid denna tidsperiod hade jag åtskilliga gånger stött på en trevlig, något äldre man vid namn Ce-eN. Han var̊ 15 år äldre än jag, och med en lång erfarenhet av hojlivet. Det var med stor glädje jag lyssnade på vad han hade att berätta, dels om denna livsstil, tekniska lösningar, resor osv. Kort sagt han blev lite av en mentor för mig. Det tillbringades mer än en kväll vid hans köksbord eller i hans verkstad.

Det var han som bjöd mig att delta i körningarna som han vid den tiden höll i,

han var nämligen kontaktperson i YCC, Yamaha Custom Club.

"Jag stannade bilen, och vevade ner rutan och stannade kvar för att sheriffen skulle anlända vid min sida. Han dök snart upp, iklädd långt nerdragen keps, precis som gränspolisen på flygplatsen jag berättade om tidigare, men även en med en puffra i hölstret, stor som en stridsvagn, och med den lilla läderremmen som håller den på plats den var uppknäppt, det hann jag notera.

”Evnin’ sir”, sade han med myndig stämma, o sen undrade han..."

"…..MEN däremot att ta sig till södra Kalifornien och inleda resan där, upp längs Hwy 1 på amerikanska västkusten, upp genom Canada och hela vägen bort till Anchorage, Alaska, en tripp på ungefär 5500 km enkel resa. Den rundan är väl drömresan, men det är så många faktorer som spelar in. Ekonomi, tid, hälsa, och inte minst ”TinkerBell”. Hon har visserligen sagt att jag kan åka, men i det pussel jag pratar om så återstår fortfarande en hel hög olika bitar.

Om man får fortsätta att planera, eller nu kanske vi är framme i drömmar, så finns ju även en provkörning av Australiens,

och Nya Zeelands vägnät med där och kan väl åter bara konstatera att:

”Så många vägar – Så lite tid.”